Kardinal Etchegaray: Kyrkans kropp är full av ärr och proteser

Söndag 12 mars ber påven å kyrkans vägnar om förlåtelse för synder och brott som begåtts av katoliker genom tiderna. Tisdag 7 mars presenterades påvens botrit för första söndagen under fastan tillsammans med ett dokument med titeln "Minne och försoning" från Vatikanens internationella teologkommission. Påvens unika och historiska botrit är på sätt och vis höjdpunkten för katolska kyrkans firande av det pågående jubelåret till 2000-årsminnet av Jesu födelse. Den dubbla presentationen inleddes därför av ledaren för Vatikanens råd för jubelåret, den baskiske kardinalen Roger Etchegaray. Han sade att Kyrkans kropp är full av ärr och proteser, men den är också helgonens kyrka:

Kyrkans kropp är full av ärr och proteser. Hennes öron hör ständigt tuppen gala för att påminna om sveket. Hennes almanacka är full av möten hon har missat av slarv eller slöhet. Johannes Paulus II säger till oss med ett ovanligt angeläget tonfall:  "Som Petrus efterträdare fordar jag att kyrkan under detta år skall falla på knä inför Gud och be om förlåtelse för de synder som begåtts nu och tidigare av hennes söner och döttrar." (n.11). Men även om en sådan botvandring är offentlig får den inte förvandlas till ett spektakulärt självplågeri, som man spionerar på från balkongen med osund nyfikenhet.

Bara de som hyser en djup kärlek till Kyrkan kan se på henne med en samtidigt klarsynt och stark blick. De som står utanför löper risken att inte helt förstå den religiösa innebörden i en botgest. Den helige Augustinus sade att ju mindre folk bryr sig om sina egna synder, desto nyfiknare blir de på andras. Därför är bönen om förlåtelse rotad i en liturgi. Liturgin är det mystiska moment då Kyrkan upplever som intensivast den dubbla glädjen över sin Herres helighet och över att synderna hos Kyrkans medlemmar har förlåtits, särskilt under fastetiden. Sann bot är varken morbid eller uppseendeväckande. Den är fridfull och intim. Den har smak av Kristi absoluta och orubbliga trohet mot sin Kyrka.

(...) Vår solidaritet med gårdagens Kyrka hjälper oss att bli mer medvetna om vårt ansvar för morgondagens. När jag var liten fanns det en reklam för ett tvättmedel som visade en kvinna som tvättade och sade: "Hon trodde att hennes lakan var vita!"  Tror inte vi idag ibland att vår Kyrkas kläder är helt vita? Hur kommer framtida generationer att se på oss och det vi är blinda för om hundra år? När vi följer med Johannes Paulus II på hans botvandring under jubelåret följer vi honom också i hans ansträngningar för förnyelse i konciliets anda. Vi får inte lämna honom ensam varken på den ena stranden eller på den andra. Det är en och samma flod som drar oss med sig, hela Kyrkan, hela mänskligheten, medan den alltid skapande Anden blåser.

Guds humor har sett till att förlåtelsens söndag följer omedelbart efter en söndag med saligförklaring av martyrer. Dessa två påvegudstjänster hör ihop, den ena kan inte smita ifrån den andra. Bägge är kall till helighet från en Kyrka som är en Kyrka av vittnen, inte av advokater; en Kyrka av martyrer, inte av överlevande.

Ingen modern författare har präglats så av ångest för synden som Georges Bernanos. Men det är han som också har skrivit den glödande avslutningen av sin "Jeanne relapse et sainte", med refrängen: "Vår Kyrka är helgonens Kyrka"... Bernanos säger att den som en gång har förstått detta, har trätt in i hjärtat av den katolska tron, och har känt sitt dödliga kött skakas men inte av dödsfruktan utan av ett övermänskligt hopp," sade kardinal Roger Etchegaray under tisdagens presentation av påvens botrit.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/:0-03-11