Guds rike är mitt ibland er - och i er

Biskop Anders Arborelius' tanker rundt Vadstena-temaet

De nordiska katolikernas gemensamma vallfärd för det heliga året till Vadstena (29 juni-2 juli 2000) står under denna rubrik. Guds rike, alltså den oförlikneliga närhet till Fadern som Jesus Kristus vill ge oss del av, berör både den yttre verkligheten i alla dess aspekter och vårt inre liv. I kristendomen kan vi aldrig göra boskillnad mellan det som Gud gör i vårt inre och det han vill göra utåt, mitt ibland oss människor. Evangeliet talar om allt i vår tillvaro. Gud vill möta oss i allt och förvandla vår existens i alla dess aspekter. Vi får inte utestänga Gud från någon del av den värld som är skapad av honom och avsedd att frälsas av honom. "Guds rike" är ett rike som är allomfattande. Ändå är det så lätt att, medvetet eller omedvetet, säga: "det här har inte med Gud att göra" eller underförstått "här vill jag själv vara herre, detta är mitt lilla rike".

Behovet av frälsning

Inget mänskligt är fullkomligt. Ingen människa kan frälsa sig själv. Allt och alla behöver den frälsning som bara Jesus Kristus kan ge. Den gemensamma deklaration om rättfärdiggörelsen som lutheraner och katoliker har undertecknat påminner oss om att Jesus är den ende som kan frälsa oss och allt det som är vårt. Under ett möte med lutherska biskopar från hela Norden på Johannesgården härförleden förband vi katolska biskopar oss att tillsammans med dem dra ut de pastorala konsekvenserna av denna deklaration. Det är ett överlevnadsvillkor för kristendomen att vi kan klargöra för världen och för oss själva att Kristus vill frälsa oss. Kyrkan är inte till för sig själv utan för att förmedla det enda som världen inte har och inte på några villkor vill ha, vilket samtidigt är det enda den verkligen behöver: frälsning. Att förklara vad frälsning är för våra icke-kristna vänner kan vara det svåraste av allt. De flesta tycks ju vara helt nöjda över att de slipper något så hemskt som frälsning! Man är allergisk mot de fromma orden. En av våra stora uppgifter som kristna är att hjälpa våra icke-kristna bröder och systrar att förstå att vad de innerst inne längtar efter faktiskt är frälsning.

Kallelsen till evangelisation är ett grundtema under det heliga året och i hela det kristna livet. Ingen av oss kan undandra sig denna heliga förpliktelse eller snarare denna heliga glädje.Genom vårt dop är vi redan bärare - och därmed också borna förkunnare - av Guds rike. Detta rikefinns i oss genom dopet och kan lysa fram tvärsigenom allt vad vi är och gör, säger och tänker. Vi kan aldrig ta semester från detta Guds rike. Vi lever alltid av och i det. Vi måste lära oss att lita på dess kraft och ha tillit till att det ger oss möjlighet att vittna om det som är oändligt mycket större än vi själva. Här och nu, mitt i ett samhälle som tycks så impregnerat av materialism och hedonism, finns det ett slags hemligt sug efter Guds rike. Men någon måste våga förmedla det i alla de miljöer som är präglade av helt andra tänke- och handlingssätt.

Vi katoliker får inte skämmas för denna mer aktiva attityd: Guds rike är verkligen mitt ibland oss, och inte bara inom oss. Faktiskt tror jag att Gud i sin försyn har gjort det extra väl förspänt för oss just nu: sekulariseringen har gått så långt att den börjar stå människor upp i halsen. "Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag" (2 Kor 6:2). Dessutom har vi inte ett så tungt hypotek att bära som många av våra medkristna. Det kan vara en fördel att stå lite utanför och vara mer invandrarpräglad. Att tala om Guds rike kan låta mer trovärdigt om man bryter lite och inte fastnar i de vanliga klyschorna. Det finns en fräsch ton när man inte behärskar det nya språket helt och fullt och inte är så väletablerad i samhället. Vi får lita på att detta ger oss ett gott utgångsläge för att förkunna ett för många okänt budskap: att Guds enfödde Son blivit änniska och vill gudomliggöra oss också här i Norden.

Att hitta rätt tonläge och de rätta kläderna

Det inre förmedlas alltid genom det yttre. Guds rike, som är något inre och osynligt, måste kläs i fina kläder och tolkas i vackra toner för att nå fram och tas emot. Vi själva är just de redskap och instrument som Gud vill använda för att världen skall höra hans röst och lyssna till den. Man ser mer på oss än vad vi kan ana. Det vi säger och gör är kanske den enda kontakten med kristendom som många kan få. Ibland måste vi darra när vi anar hur viktiga vi är som förmedlare av det som är oändligt mycket större än vi själva: Gud och hans rike.

Mångfalden i klädedräkt och rikedomen på toner i Guds rike kan vi kalla katolicitet. Bakom uttrycksformernas nästan oändliga variation finns en enhet, som har sitt ursprung i Gud själv. Att förmedla denna mångfaldens enhet är en av våra viktigaste uppgifter i samhället av idag. Trons, hoppets och kärlekens enhet, Guds-rikets kärna, kan ta sig allt slags yttre former och uttryck. I ett mångkulturellt samhälle kan förvirringen bli stor om man inte hittar en slags fundamental enhet i de väsentliga värdena. Det är också vår uppgift att försöka bygga upp en sådan värdegemenskap med alla människor av god vilja.

Inom vår egen katolska gemenskap finns en oerhörd rikedom av olika folk, kulturer, språk och samhällsklasser. I samhället finns det knappast någon annanstans en organisation som är så katolsk i ordets alla meningar. Också detta får vi se som en del av Guds försyn. Så kan vi vittna om det som är större än vi själva: att Guds rike och dess skatter binder oss samman på ett mycket mer fruktbart sätt än någon kraft i världen. Samtidigt måste vi också själva omvända oss till denna heliga mångfald i enhet. Kan vi katoliker leva i denna djupa enhet, fastän vi kommer från så olika kulturer och länder, då kan vi ge ett allt mer segregerat samhälle hopp och tillförsikt. Vi får faktiskt vara stolta över att Guds rike finns mitt ibland oss och i oss.

Mötet med Gud, trons kärna

I Guds rike talar allt om Gud själv. Guds rike innebär att Gud gör sig närvarande i allt, överallt och alltid. Ingenting hamnar utanför hans strålkrets. Allt har med Gud att göra. Allt vill han ta i besittning och förvandla. Allt kan beröras av hans nåd och bli bärare av hans ljus. Människan är avsedd för Gud. Att påminna oss själva och alla andra om att Gud är Herre är Guds-rikets grundlag.

"Jag är din frälsning" säger Gud och jag själv kan bara svara: "Du är min Gud" (Ps 35:3). Den djupt personliga relationen med Gud är kärnan i vår tro. Jesus Kristus erbjuder oss att dela hans förtroliga gemenskap med Fadern. Vi leds in i tillvarons absoluta mittpunkt: den ömsesidiga kärleken mellan Fadern och Sonen i den Helige Andes enhet. Det är insidan av Guds rike. Det är denna insida av vår tro som vi får förmedla till alla dem som, medvetet och omedvetet, törstar efter en djupare mening.

"O själar, ni är skapade för stora ting!", utbrister Johannes av Korset, "Ni är kallade att äga dem! Vad gör ni? Vad sysselsätter ni er med? Era önskningar är bara ynkedom." Gud vill befria oss ur ynkedomens järngrepp och göra det möjligt för oss att hjälpa våra medmänniskor att lämna allt vad ynkedom och tjafs heter eller mer bibliskt uttryckt: synd bakom oss.

Samtidigt vet vi att det aldrig är möjligt att med bara mänsklig kraft förmedla trons kärna: mötet med Gud. Vår viktigaste uppgift som kristna är att göra det vi inte kan! Tilliten till att den Helige Ande verkar mitt i vår oförmåga är den bästa förutsättningen att förmedla tron. I vår svaghet blir Guds kraft tydlig. I vår nutida situation finns det hos många en i och för sig sund motvilja mot allt vad auktoritetsanspråk heter. Aldrig tidigare har ju auktoritet och lydnad missbrukats så gruvligt som under det bloddrypande århundrade vi just har lämnat bakom oss. Ändå är man mer öppen för den Helige Andes auktoritet i svaga människor än vi kanske tror. Jag tänker då på påvens besök i Israel. Också för många utomstående blev detta en slags illustration, ja, ikon av hur Guds rikes hela kraft verkar i en till synes svag och åldrad man. Budskapet om Guds försonande närhet och barmhärtighet, förmedlat av en påve som gjorde sitt yttersta för att gå varje människa till mötes, gick hem i Israel och i en stor del av världen. Att be om förlåtelse, att ödmjuka sig, att göra sig svag och sårbar vittnar alltid om den Helige Andes styrka.

Då återstår vår egen uppgift: hur skall vi här och nu kunna peka på den oändligt kärleksrike Gudens närhet för människor som inte tycks det bittersta intresserade? Hur skall vi förmedla tron till alla de ungdomar som växer upp i våra församlingar och ofta verkar helt immuna mot allt tal om Guds rike? Det är först och främst ett böneämne som vi aldrig får släppa. Men det är också en fråga om tillit till att Guds rike finns mitt ibland oss och verkar i det fördolda. Och det är sist men inte minst en samvetsfråga till var och en av oss: vad gör du för att vittna om din tro. Det personliga , okonstlade vittnesbördet är det bästa sättet att nå in till en annans innersta, där den fördolda och ibland förträngda längtan efter Guds rike ändå finns. Men jag kan inte vittna, om jag inte lever av Guds rikes tro, hopp och kärlek. Som biskop kan man bara be att fler och fler tar sitt dopuppdrag och sina doplöften på allvar och blir vad de är: bärare av Guds rike i det inre och samtidigt förmedlare av detta Guds rike till allt och alla.

+ Anders Arborelius ocd