Den 5 september offentliggjordes ett dokument från Vatikanens kongregation för trosläran som kritiserar tanken att alla religioner skulle vara lika mycket värda. Dokumentet, som heter Dominus Jesus (Herren Jesus), presenterades av troskongregationens prefekt den tyske kardinalen Josef Ratzinger. Vad dokumentet säger om ickekristna religioner och ickekatolska kyrkor har irriterat en del ickekatolska bedömare. Från katolskt håll påpekar många att det nya dokumentet bara sammanfattar sådant som sades av andra vatikankonciliet och av den nuvarande påven och inte innehåller något nytt. Men frågan är viktig: i framtiden blir det allt vanligare att grannar hör till olika religioner. Hur olika religioner ser på varandra handlar därför inte bara om kyrkostrategi utan om många människors vardag. Den nya Vatikandeklarationen betonar att Kristus och hans kyrka inte bara angår de kristna utan alla människor:
Gud ville att kyrkan «skulle bli redskap för hela mänsklighetens frälsning. Denna trossanning minskar inte den uppriktiga respekt som kyrkan har för världens religioner. Men på samma gång utesluter den på ett radikalt sätt den likgiltiga mentalitet som `präglas av en religiös relativism som leder till att man tror att `en religion är lika bra som någon annan'. Det är sant att efterföljare av andra religioner kan ta emot Guds nåd, men det är lika säkert att de objektivt befinner sig i en grav bristsituation jämför med dem som har frälsningsmedlens fullhet i kyrkan.»
Dokumentets ord om ickekristna religioner är naturligtvis särskilt aktuellt i länder där de kristna är i minoritet och lever tillsammans med anhängare av andra religioner. Missionsnyhetsbyrån Fides har intervjuat biskop Marcello Zago, som har varit sekreterare för Vatikanens missionsavdelning i två år. Han arbetade som missionär i Laos på 1970-talet och var med om att organisera det historiska bönemötet för världens religioner i Assisi 1986. Han säger att dokumentet riktar sig mot att vissa teologer och experter på mission inte vill störa den fredliga samlevnaden mellan olika religioner och därför «ifrågasätter evangelisationen och menar att man inte skall byta religion. Det finns också teologer som säger att Kristus visserligen är frälsaren men bara för oss, att han inte är den ende frälsaren. Problemet är viktigt framför allt i vissa delar av Asien. De andra religionerna ser att kyrkan kommer med ett budskap. De ser omvändelser och det accepterar de inte. I Indien, Indonesien och övervägande muslimska länd er försöker man hindra kyrkan från att förkunna evangeliet och framkalla omvändelser. (...) Men man kan inte förneka att Kristus har gett befallningen att gå till alla folk.»
Starka reaktioner har kommit från flera protestantiska kyrkor mot att dokumentet menar att det saknas något i de ickekatolska kyrkorna, särskilt i dem som saknar «apostolisk succession», dvs som inte leds av biskopar som vigts av andra biskopar i en kedja som kan följas tillbaka till apostlarna.
Dokumentet säger att «Det finns en enda Kristi kyrka som är närvarande (subsistit) i den katolska kyrkan, som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom.» Efter att ha slagit fast att den katolska kyrkan har en särskild ställning förtsätter deklarationen att skilja på olika ickekatolska kyrkor och menar att alla inte kan kallas «kyrkor». «De kyrkor är äkta lokalkyrkor som visserligen inte lever i fullständig gemenskap med den katolska kyrkan men förenas med henne av nära band som apostolisk succession och en giltig eukaristi. Därför är Kristi kyrka närvarande och verksam också i dessa kyrkor, även om de saknar full gemenskap med den katolska kyrkan, eftersom de inte accepterar den katolska läran om det primat som biskopen av Rom enligt Guds vilja objektivt har och utövar över hela kyrkan. De kyrkliga gemenskaper som å andra sidan inte har bevarat ett giltigt episkopat och den äkta och fulltändiga substansen i det eukaristiska mysteriet är inga kyrkor i egentlig mening. Men de som döp s i dessa kyrkor införlivas i Kristus genom dopet och har därför en viss om än ofullständig gemenskap med kyrkan.»
Deklarationen får medhåll av ärkebiskopen av Wien kardinal Christoph Schönborn, som är känd som en både kompetent och klok vän av dialog och samförstånd. Han säger enligt ANSA att «Dokumentet Dominus Jesus är i linje med det andra vatikankonciliet när det betonar att den katolska kyrkan är den direkta fortsättningen på apostlarna, medan detta grundläggande element saknas i den protestantiska kyrkan.»
Kardinal Martini i Milano, som är känd för sitt engagemang för ekumenik och för dialog mellan kristna och ickekristna, försvarar Dominus Jesus. Enligt ANSA sade kardinal Carlo Maria Martini 8 september till pressen att dokumentet inte «borde innebära något hinder för dialogen. Antagligen bör man förklara hur det hänger ihop med andra dialogdokument och särskilt med påvens encyklika `Ut unum sint'. Om man förknippar påvens encyklika med kardinalens deklaration så är det lättare att förstå deklarationens meningar i ett större, uppmuntrande sammanhang. Men först och främst måste man läsa dokumentet noggrannt, för det är en tät text som man måste läsa i lugn och ro, inte med hast, för att kunna ge ett balanserat omdöme.» Kardinal Martini menar att dialogen med andra kristna «också kräver klarhet. Kyrkan kan inte avstå från sin lära, och ibland måste hon se till att hennes lära är känd och tydlig.»
Vatikanradions skandinaviska avdelning/Olle Brandt